Ibland gäller det bara att acceptera sig själv. Acceptera att man är som man är även om man önskade något annat, vilket är väldigt svårt.
Man vill liksom vara *normal* och som alla andra, men vem säger vad normal är? är det att inte känna något alls och bara leva? alla har vi något vi bär på så att vara normal eller som alla anda finns liksom inte, man kan inte vara allt på en och samma gång.
Jag själv har precis börjat acceptera min psykiska ohälsa. Det tog ett tag men jag är här nu. Detta är jag. Det är mina känslor och det är så det är. Man ska inte göra det så svårt vilket jag gjort senaste 2 åren.
Jag vet vad depression är, vilket jag led av i tonåren. SÅ jag har alltid sagt att jagvet vad depression är och psykisk ohälsa är och det är något jag haft och inte har nu.. men jag förstod nog inte att depression inte är det enda som klassas som psykisk ohälsa utan det är många andra känslor också.
men vad det är, det tar vi sen för nu är jag helt trött efter en dag med 2 års trots och bebis skrik :)
godnatt!