Lundsbergs skolan läggs ned!

publicerat i Allmänt, Media;
Under flera flera års tid så har internat skolan Lundsbergs fått accepteras av samhället där elever blir mobbade, slagna och massor utav hemska saker för "det är en tradition" i skolan. Det är inte fören nu som myndigheter och samhället fått upp ögonen om vad som pågår i skolan och NU ska skolan läggas ned och rektorn får sparken. varför har det inte hänt tidigare? varför har man låtit det pågå? att elever blir kränkta och misshandlade på en skola som ska vara fin för överklassen? är det så man ska behandlas? NEJ!
 
Det är bra att dessa åtgärder ska göras men det skulle skett för länge sedan? Hur kan svensk myndighet ha tillåtit och blundat för detta så pass länge? Vart är föräldrarna i allt eller dom kanske tycker det är OK att deras barn behandlas/och behandlar varandra såhär?
 
Sverige, skolinspektionen, skolminsitern.. ja alla borde skämmas som tillåtit detta gå såhär långt! detta borde aldrig ha uppstått överhuvudtaget och rektorn "en bagatell" kallar han detta, är du ens mänsklig?
 
 

Interjuv med UR del 2

publicerat i Allmänt, Media;
 
Interjuvn med Sveriges Radio/ UR med Antonio fortsatte idag och vi åkte runt till dom olika skolorna jag gått på: kärrdalsskolan, edsbergsskolan, engelbrektsskolan och Nacka gymnasium och berättade om hur mobbningen startade, om hur jag ville ta mitt liv, hur mobbningen påverkade mig, alla händelser, lärarna ja allt från början till slut. Hade ej besökt skolorna sedan jag slutade där för flera flera år sedan och så fort vi satte foten i varje skola och gick och kollade runt kom många känslor och minnen tillbaka som jag helt hade glömt bort. 
 
Att sätta handen på skåpet jag brukade ha i Edsbergsskolan, att sitta på samma bänk jag brukade sitta på och gråta, att gå förbi i korridorerna jag fick höra fula ord och att stå utanför kuratorns dörr där hon sa att det var fel på mig, ångesten jag kände kom tillbaka och jag spolades tillbaka flera år i tiden. När jag såg alla barn som lekte tänkte jag och hoppades att dom får mer hjälp idag än vad jag fick när jag var utsatt. 
 
Pratade med några barn som sprang fram och var nyfikna när jag interjuvades och en pojke sa att han blev retad ibland och att lärarna inte gjorde så mycket. Det fick mig att bli ledsen, att 10 år senare så har skolorna inte kommit längre och mobbning kan kosta ett barns liv. Det kunde varit jag. Allt som jag gått igenom blev så starkt och påtagligt och denna interjuven kommer bli den största och bästa och även mest känslosamma jag gjort, hoppas på en förändring och att inspirera andra genom detta reportage genom att dela min historia med er! 
 
Ska träffa och fortsätta interjuvn någon dag snart igen innan den sätts ihop och sänds :)
 

Utdrag ur min nya bok

publicerat i Media, Texter;
Jag valde en vass kökskniv och la den mot min handled, skulle det göra ont? Gör det ont att dö? Jag kände smärtan i mitt hjärta när tårarna rann hysteriskt ned från mina kinder, la tillbaka kniven och gick in på mitt rum och la mig i sängen. Tårarna rann mer och mer och jag kände bara för att skrika, visste inte vart jag skulle ta vägen. Varför just jag? Varför är jag Sofia nordqvist? Varför? Jag satte mig upp igen och tog fram mitt skrivblock och penna och började skriva ett ”farväl brev” till min familj och ett till brev till alla som var elaka mot mig. När jag var klar satt jag och stirrade på båda breven och skämdes och blev arg på mig själv. Varför är jag såhär? Vad håller jag på med? Men jag har väl inget annat val? Detta är den enda utvägen för mig. Men snälla någon, låt allt bli bra så jag slipper må såhär. Snälla..

Dagen efter när jag vaknade såg jag breven ligga där på mitt skrivbord, jag skyndade mig att gömma dom så inte någon i min familj skulle se dom, men jag sparade båda två för vem vet när dom kommer till användning. Jag rusade iväg ut och gick till Positivet för att plugga men när jag kom hem igen efter en lång dag så såg jag mamma sitta i mitt rum helt förstörd. Hon kollade upp på mig och jag såg att hon höll mina brev i handen. ”vad är det här Sofia? Vad håller du på med?” och jag såg hur ledsen min mamma såg ut och kände ett hugg inom mig, jag tyckte så synd om henne men istället för att visa det så började jag skrika på henne att gå ut från mitt rum och sluta rota bland mina saker och smällde sedan igen dörren. Jag hörde att mamma pratade med mig utanför dörren men hörde inte vad hon sa, jag stängde av mina öron. Hur kunde hon gå in och rota i mitt rum? Nu har jag säkert förstört ännu mer och sårat min familj ännu mer. Senare på kvällen smög jag ut till min mamma och kramade om henne och sa förlåt, där satt vi sedan båda och grät utan några ord. Jag tror att vi båda tänkte samma sak, vad ska vi göra?