Kommer aldrig hålla tyst

publicerat i Allmänt;
Mobbingen blir mer och mer, det blir värre och depressionen går bara ned i åldern hos barn. Ska det vara så?
Samhället, myndigheterna sattsar pengar på skolor och omvårdnad men varför mår då så många fler sämre?
Varför inte spendera några dagar i en högstadieskola för att se verkligheten?
Varför inte lära ut till lärarna att hantera mobbing och barn som mår dåligt på ett bra sätt istället för att blunda?
Varför gör regeringen inte något mer istället för att prata? det låter så bra och att det ska bli förändringar men ändå så mår människor dåligt, borde man inte tänka om då?
Min lillebror är 12 år och när jag kollar på honom så är han så liten, han är ett litet barn och jag blir lite ledsen för när jag var lika gammal som honom så hade jag bestämt mig för att ta mitt liv. Ett barn som inte ens börjat leva hade bestämt sig för att avsluta livet och det är hemskt! Så ska det inte vara, ett barn ska ha hopp, drömmar och se fram emot vad livet har att erbjuda.
Läran om hur man behandlar andra, visar respekt och empati borde finnas i skolorna. Läran om att se andra människor och leva ett autentiskt liv.
För så fort man sätts till världen så har man inte bara ansvar för sitt egna liv, utan andras och världen vi lever i. För vi lever ändå här tillsammans och istället för att hata varandra så borde man ta hand om varandra för vi alla går igenom samma saker. Så varför inte stötta varandra istället för att pusha ifrån?
We're in this together. och Kärlek är något vi alla borde visa mer, varför är det så lätt att visa hat och svårt att visa kärlek? det borde vara tvärtom. För kärlek till en själv och andra människor är det finaste vi människor har. Tänk på det!

Du får spela den mobbade!

publicerat i Texter;
Det är ingen skillnad att få höra "du är ful" och att bli slagen på käften, det smärtar lika ont. Ord kanske man inte få ett märke av så att det syns, märket och såret sitter innuti och läker inte. Det kommer finnas med oss hela livet? Tänker man på det när man är taskig mot någon? Tänk att några elaka kommentarer kan sitta med i 20 år framöver. Känner man sig bättre som person genom att veta att man faktiskt förstört för en annan människa?

Blir man glad av att se att personen man är taskig mot blir mer och mer osäker, går omvägar i korridorerna i skolan för att slippa gå förbi just "dom där" som bara skrattar och pekar och slänger ut sifgdumma saker,  vågar inte prata så mycket mer, vågar knappt gå in och äta i matsalen, skolkar mer och mer.

Är det värt att förstöra en annan människas skolgång?

Det som man alltid får höra är att "dom som mobbar mår bara dåligt själva" och det stämmer oftast. Vart står dom som var taskiga mot mig idag? Inte många har kommit så långt i livet som jag har, många mådde dåligt av sig själva och sitter och dricker sig fulla var och varannan helg som man gjorde när man var 15 år, dom är alltså kvar i 15 års stadiet.

Hur blir man av med sin osäkerhet egentligen efter att ha blivit mobbad? från att vilja ta sitt liv till att stå upp med båda fötterna på jorden och stå upp för sig själv, hur går man till väga?

Det tar ett tag innan man inser att man borde sluta hata sig själv för andras skull, att man slutat leva sitt liv pga andra. Varför ska jag ge dom det nöjet? Dom bestämmer inte över mitt liv, dom känner inte mig egentligen, dom vet ingenting om mig, så vad ger dom rätt i allt dom sagt mig i alla år? Jag är bättre än dom och det ska jag faktiskt visa. Jag kan också!

Man börjar beearbeta, gå på samtal, man börjar inse att man faktiskt är en bra tjej, man blir den glada, spralliga, med drömmar igen som man var innan. När man mår dåligt så tappar man bort sig själv och den man var som person när man faktiskt mådde bra. Man hittar tillbaka till sig själv, man finner motivation, som jag med mobbing. Jag vill ut , höras och synas och göra en radikal förändring.

Om någon säger något till mig idag så rycker jag bara på axlarna, jag står upp för mig själv och låter inte osäkerheten ta över. Jag vet vem jag är och vad jag har för mål och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens du som kalla mig ful och tjock i korridoren, inte ens du som skratta åt mig, inte ens du som behandla mig som luft. Jag är något och gör någo av mitt liv, vad gör ni idag? Tänk på det.

Det jag gjorde "fel" var att jag inte sa något, jag vågade inte säga ifrån eller säga till någon lärare. Det tog mig jättelång tid innan jag vågade berätta för en lärare. Men det han gjorde då var att prata med klassen när jag ine var där, dom pratade om mig, det blev inte direkt bättre. Då tyckte dom jag var töntig för han hade pratat om mig inför hela klassen och bett dom att vara "snälla". Men allt fortsatte som vanligt. Hur långt ska det gå för att en lärare eller någon elev på skolan ska känna empati och tycka att det är dags att göra något?

Men när det går så pass långt att man vill ta sitt liv så är det tydligen inget skolproblem längre. Då är det något fel på en själv och man måste söka sig till BUP eller liknande. Det är fan inte ok! eller?

Att ha vissa speciella dagar där man ska vara snälla mot varandra, spela upp sketcher för att visa hur mobbing går till osv hjälper inte. Dom dagarna kanske man hade varannat år. En dag varannat år. Man "tvingades" till att vara snälla och sköta sig, och alla blev det automatiskt för man slapp ju vanliga lektioner. Jag hatade när vi skulle dela upp oss i grupper och spela upp en sketch jag fick alltid höra "fia, kan inte du spela den mobbade, du passar bäst som det höhöhö". Och lärarna log lite osäkert och nickade instämmande.. Jag vågade inte säga emot så jag gjorde deet, spelade mig själv, en mobbad tjej.. Nu kunde dom öppet genom en teaer vara taskiga mot mig, det var ju så naturligt och dom behövde inte skämmas för "det var ju en teater sketch"

Jag undrar varför ingen vill prata öppet om det här, är det bara jag som vill sätta igång disskutionen? Att från sju års ålder till 17 års ålder få höra fula ord, och ju äldre man blir dessto grovare mobbing blir det. Mobbing är olagligt i arbetsvärlden så varför inte vara olagligt i skolvärlden?

Vad vet jag, alla andra kanske tycker det är ok? eller vad säger skolstyrelsen och alla rektorer som blundar och tycker det är jobbigt?

Skolverket, mydigheter..vart är ni?

publicerat i Allmänt;
När ska mobbning egentligen tas på allvar och myndigheterna inse att det är ett stort och allvarligt problem som blir värre och växer hela tiden?
Skolor hyr hellre in en som pratar om vart den rest i världen än någon som föreläser om mobbning. Jag tycker att det borde bli lag på att utbilda alla lärare om mobbning, ha e lektion i veckan som handlar om just mobbning, självkänsla, empati osv enda från lågstadiet tills man går ut gymnasiet så barn/ungdomar OCH lärare får lära sig att tycka om sig själva och varandra, precis som dom människor som vi är.
 
För en person som mår bra i sig själv har inte behovet av att trycka ned andra.
 
Och varför får lärare som blundar för problemen, som pratar högt om vissa elever och bara ser på när mobbning sker få vara lärare? Om jag fick bestämma skulle jag sparka ut dom på en gång, för en lärare är så mycket mer än bara lära ut ämnen. En lärare har ett ansvar för barnen under dagarna, så vart är moralen och äktheten?
 
Skolverket, vart håller ni hus? det hjälper inte med att ni säger att ni är emot mobbning (för det är väl självklart att alla är) utan det måste ske en radikal förändring i skolorna, i lärarplanen, i samhället. Stå upp för barnen och dom utsatta, lägg pengarna på mer resurser än att bygga citybanan genom stockholm för flera miljoner.
 
Vad väger mest? att vara en medmänniska och ta hand om barnen som mår dåligt, och minska antalet som tar livet av sig varje år (som bara blir lägre i åldrarna) eller är det viktigare att bygga en citybana när det redan finns spårvagn, tunnelbana, pendel, bussar?
 
När ska vi börja bry os som varandra? När ska myndigheterna visa att dom också har ett hjärta och bryr sig?
 
Ring mig när någon av er har svar på detta!