hej sjukvården

publicerat i Allmänt;

Hej Sveriges landsting,
"Det kan inte va sant, det kan inte hända, vi bor ju i Sverige och man får den vård man behöver oavsett" så tänker man tills det händer en själv. Man tror det aldrig kommer drabba sig själv eller närstående men det gör det. I 1,5 år har jag mått väldigt dåligt med mycket symtom som inte går över och som bara blir värre, fysiska som påverkar det psykiska tillslut. Jag vet inte hur många gånger jag sökt hjälp, mer än ett tiotal under dessa år för att få hjälp men har blivit idiotförklarad, hänvisad till psykiatrin och att jag måste "sluta oroa mig". "Du får lära dig släppa kontrollen och lyssna på läkarna" har folk sagt och jag har gått runt och trott att jag har psykiska problem och undrat vad det är för fel på mig, såklart läkarna skulle hjälpa om man ör sjuk.. Eller?
Senaste tiden har mina kroppsliga problem förvärrats så det har gått ut över min vardag, jag har fått göra egen research om mina besvär för att kunna lista ut vad som är fel, jag har vänt mig till olika läkare som kommer med "förslag" på vad som är fel men sen säger att mina prover ser "bra ut, lite lågt här och där men det kan va så" sen står man på ruta ett igen. Fått suttit hos läkaren och gråtit och bråkat "jag måste få hjälp!!" Och vissa remisser och blodprover jag ber om "dom är onödiga" och man blir sedd som ett psykfall. Typ.
Dom prover som var dåliga får man ej behandling för, för att "just nu är det ej akut" utan att få den hjälp man behöver måste man ligga halvt död på golvet för att bli tagen på allvar. Man blir desperat. Är inte läkarna till för att hjälpa vid sjukdom? Varför är det så svårt att bli sedd och hjälpt nör det kommer till sköldkörtel och binjure problem? Jo, läkarna tar sjukdomen ej på allvar. Jag är tyvärr en av många som lider av hormon problem och som får slåss med vården för att må bra. Läkare, speciellt män, förstår inte hur illa det förstör en inifrån. Att vissa dagar måste man dra sig upp ur sängen, man får kämpa för att ej bryta ihop av att gå och handla bara, att vara så utmattad på alla plan att det känns som minsta lilla kommer få en att kollapsa. Är det inte dags att hjälpa oss som mår dåligt? Är det inte dags att se människan och dess mående istället för att gå efter läroboken ni läkare läste på universitetet på 70 talet? Vad hände med att se helheten och människan?
Allt handlar om pengar, men vad spelar det för roll att man sparar pengar när folk blir ifrån tagna livet? Jag är 26 år, mamma till 2 små och jag vill bara kunna gå upp o känna mig okej om dagarna, jag vill kunna gå en promenad utan yrsel, jag vill leka med mina barn utan att va rädd att kollapsa, jag vill äta middag med min man utan att kämpa för att hålla mig vaken, vill kunna göra mig fin utan att hela huden kliar bort, vill kunna läsa en bok utan att se dubbelt, vill kunna se en film utan att sitta och koncentrera mig på att koncentrera mig, vill kunna njuta av livet utan att ha värk i kroppen.

Är det så mycket begärt att bara få vara jag?
 
 

att vara mamma

publicerat i Allmänt;
Man ändras verkligen när man får barn, inte att man blir en annan person för man är fortfarande sig själv men man får ett helt annat perspektiv på allt och alla och förstår vad som betyder något på riktigt och vad som varit helt onödigt.
 
Tex. gamla vänner som försvann bara för man blev gravid och som inte gjort en någon nytta varken före eller efter man fick barn och då tar det inte emot att strunta i att svara dom när dom kryper fram för att snoka i ens liv eller för att dom har tråkigt en dag. Nej du, jag har inte tid med tonårs drama längre, thank god for that!
 
Även om det är sjukt jobbigt från dag 1 att vara förälder på många vis, tex att sömnen inte exsiterar längre i ens liv  (haha hjälp men sant), att disskutera med en bestämd trotsande barn som bara skriker och gråter eller att byta bajsblöjor 24/7 så är det samtidigt det bästa som kan hända en, iaf enligt mig och för mig.
 
Man tror att man upplevt kärlek och man älskat mer än allt annat innan i livet men man inser snabbt att det har man inte fören man får barn. Den kärleken man har är obeskrivlig och tar verkligen aldrig slut och konstigt nog växer för varje dag. När min son föddes älskade jag han mest av allt i hela världen och trodde att et inte kunde bli mer än så, men det är liksom ännu mer nu än då, jättekonstigt men sant!
 
Ångrar inte en sekund att jag fick barn och inte att jag är gravid igen även om vissa perioder har varit kämpiga med gråt, att vara mamma är verkligen det bästa jag vet.
 
 



 

Försöker få ut min bok

publicerat i Allmänt;
Tänkte börja skriva här igen när jag har tid och lust, vilket är till och från med en 1 åring hemma och en till påväg i magen. Men gud vad jag saknar att bara få skriva av mig lite, så kanske min man slipper höra mitt gnäll heeeela tiden haha skämt o sido..
 
Medan jag varit off har jag försökt få ut min bok som jag skrev om mobbning MEN fått avslag från alla håll och kanter vilket gjort mig väldigt ledsen, dels för att det såklart är ett arbete jag är stolt över och som jag kämpat med att skriva och dels för att det handlar om ett sådant viktigt ämne som måste uppmärksammas mer, men jag ger inte upp utan försöker gång på gång och en dag så ska jag få den publicerad :)
 
Är ni sugna på att läsa den?