Att börja acceptera det oacceptabla

publicerat i Allmänt, Hälsa/Välmående;

Ja, vart var jag nu?

Jo att jag har levt i förnekelse under ca 2 års tid. Min hjärna har inte velat acceptera verkligheten riktigt men det har kommit ikapp och tillslut måste man se för vad man är, oavsett hur man är. 

Jag har varit hos läkare minst en gång i veckan (utan att överdriva alls) senaste 1,5 åren, tagit alla blodprover man kan tänkas ta, sen tagit om alla. Om och om igen för jag har liksom varit säker att något är fel. Jag känner ju att något är fel då måste det ju va så, eller hur? 

Jag har googlat (jag vet, dummaste man kan göra) och varit besatt av att ta reda på vad som är fel så jag kan få det fixat och sen bli normal igen. Enkelt va?

Mina symtom har varit vaga men samtidigt väldigt påtagliga. Jag har fått extremt dålig syn, ser suddigt i stressade situationer, gpr ej ned i vikt, stressad, utmattad, ångest, eksem, torr hy, myrkrypningar, hjörtklappning, osv. Jag minns inte ens allt jag kom på som skulle kunna vara fel. Jag har gråtit och känt att livet är över. Hur kan mina barn få en sådan dålig mamma? När ska jag bli normal igen? 

Eller är jag psykisk sjuk? 

Jag har bara velat ha svar för att vilja ordna allt, helst över en natt. 
Jag har vägrat inse att det faktiskt är psykiskt. Alla blodprover o röntgen har varit perfekta men jag har inte accepterat det. För att vara en med psykiska problem vem vill det? Folk kommer väl tro man är helt galen och vänder sig bort.. 

Det var för nån vecka sedan en läkare sa till mig "vi har tagit alla prover man kan ta, det finns inget mer att kolla o allt ser verkligen jättebra ut" 
Det var där och då jag började gråta och förstod att jag måste släppa taget och acceptera att det är min ångest och stress som utlöst allt. Om något skulle vara fysiskt fel så skulle det va så enkelt och bara "ordna" allt, psykiskt är något man måste jobba med, sig själv och man har ingen kontroll över när och hur.. det är det som är jobbigt. Det tar tid och msn måste jobba med sig själv. Finns ingen Quick fix, det ör det jag undvikit. 

Men här är jag nu, vägen mot förbättring och det börjar med accepstans. Ja, jag lider av ångest och panikångest. Jag oroar mig, jag könner känslor mer än vad som behövs. Detta är jag. Och det är i mitt liv, ett normalt jag. 

Det är mitt liv

publicerat i Allmänt;
Ibland gäller det bara att acceptera sig själv. Acceptera att man är som man är även om man önskade något annat, vilket är väldigt svårt.
Man vill liksom vara *normal* och som alla andra, men vem säger vad normal är? är det att inte känna något alls och bara leva? alla har vi något vi bär på så att vara normal eller som alla anda finns liksom inte, man kan inte vara allt på en och samma gång.
 
Jag själv har precis börjat acceptera min psykiska ohälsa. Det tog ett tag men jag är här nu. Detta är jag. Det är mina känslor och det är så det är. Man ska inte göra det så svårt vilket jag gjort senaste 2 åren. 
 
Jag vet vad depression är, vilket jag led av i tonåren. SÅ jag har alltid sagt att jagvet vad depression är och psykisk ohälsa är och det är något jag haft och inte har nu.. men jag förstod nog inte att depression inte är det enda som klassas som psykisk ohälsa utan det är många andra känslor också.
 
men vad det är, det tar vi sen för nu är jag helt trött efter en dag med 2 års trots och bebis skrik :)
godnatt!

att vara mamma

publicerat i Allmänt;
Man ändras verkligen när man får barn, inte att man blir en annan person för man är fortfarande sig själv men man får ett helt annat perspektiv på allt och alla och förstår vad som betyder något på riktigt och vad som varit helt onödigt.
 
Tex. gamla vänner som försvann bara för man blev gravid och som inte gjort en någon nytta varken före eller efter man fick barn och då tar det inte emot att strunta i att svara dom när dom kryper fram för att snoka i ens liv eller för att dom har tråkigt en dag. Nej du, jag har inte tid med tonårs drama längre, thank god for that!
 
Även om det är sjukt jobbigt från dag 1 att vara förälder på många vis, tex att sömnen inte exsiterar längre i ens liv  (haha hjälp men sant), att disskutera med en bestämd trotsande barn som bara skriker och gråter eller att byta bajsblöjor 24/7 så är det samtidigt det bästa som kan hända en, iaf enligt mig och för mig.
 
Man tror att man upplevt kärlek och man älskat mer än allt annat innan i livet men man inser snabbt att det har man inte fören man får barn. Den kärleken man har är obeskrivlig och tar verkligen aldrig slut och konstigt nog växer för varje dag. När min son föddes älskade jag han mest av allt i hela världen och trodde att et inte kunde bli mer än så, men det är liksom ännu mer nu än då, jättekonstigt men sant!
 
Ångrar inte en sekund att jag fick barn och inte att jag är gravid igen även om vissa perioder har varit kämpiga med gråt, att vara mamma är verkligen det bästa jag vet.