Nostalgin man inte vill uppleva igen

publicerat i Texter;
Jag vaknar upp, försöker ligga kvar så länge som möjligt. Känner hur ångesten rinner över mig..känner hur magen knyter sig och att jag verkligen inte vill gå till skolan. Efter mycket bråk med mamma går jag upp och bara slänger på mig något, säger att jag ska till skolan och slänger igen dörren. Går så sakta jag kan till skolan, tar en omväg tills jag tillslut är framme.

Går in och börjar gå alla trappor upp, vid skåpen står hela min klass, jag går förbi och kollar ned i marken för alla stirrar på mig, någon viskar och skrattar högt. En annan säger högt "kolla där är den mobbade" och flinar..

En i min klass hälsar på mig, jag svarar inte för jag vågar inte.. ler lite tillbaka och skyndar mig att sätta mig i klassrummet vi ska vara i. Jag är först idag igen.. sätter mig längstfram närmast dörren så att jag kan gå ut så fort som möjligt därifrån sedan.

Det värsta jag vet är när vi ska dela in oss i grupper själva och sedan redovisa vid lektionens slut vad vi kommit fram till. Och just det händer idag, vi ska dela in oss själva i grupper, alla försvinner snabbt med sina kompisar och jag vet inte vart jag ska sätta mig, jag sitter kvar ensam, tills läraren säger åt mig vart jag ska sitta. Och där sitter jag bara och kollar på dom andra, lyssnar bara. Vågar inte säga något själv, dom ignorerar att jag ens är med i deras grupp och jag undrar om dom ens sett mig sitta där, om dom ens förstår att jag är med i deras grupp. Men vågar inte säga något..

När vi ska gå upp och redovisa står jag bara där och stirrar ned i golvet, sedan ger dom mig pappret och ber mig läsa, hela jag fylls av panik och jag läser rakt från pappret det vi ska ha sagt, folk fnissar och stirrar på mig, men jag låtsas inte höra, låtsas inte bry mig.

Vid lunch går jag in i matsalen, det är fullt överallt och alla stirrar på mig, "jasså ska den tjocka också äta höhö". Jag tar så lite mat som möjligt, sätter mig någonstans nära lärarna, vid ett ledigt bord och skyndar mig att äta. Men vågar inte gå förbi och lämna tallriken, för då kommer alla se mig, då kommer alla kolla på mig och slänga ut sig något dumt..När jag ser att en lärare ska gå åt samma håll går jag efter fort.. sedan går jag ut från skolan och sitter själv och bara stirrar.. vill inte vara här, vill bara hem till min säng och gråta..


Bestämmer mig tillslut att skita i resten av dagen och skolkar, men kan inte gå hem för då skulle mamma och pappa undra varför jag kommer hem tidigare. Så jag driver runt på stan, tills jag kollar på klockan och tänker att nu kan jag gå hem. Men ändå lyckas jag komma tidigare och mamma frågar varför. jag säger bara att vi fick sluta lite tidigare idag.. stänger in mig på mitt rum, sätter på musik och gråter. Tänker att jag aldrig mer vill gå tillbaka, att jag alltid kommer vara osynlig och hatad av alla, tänker att jag alltid kommer vara fulast i världen.
Tänker att jag aldrig mer vill leva.. aldrig..

Jag vaknar och i panik från drömmen och tänker:
Ingen ska någonsin få gå igenom det jag gjort i 10 års tid, ingen ska känna så som jag gjorde.
Nu måste jag göra någonting!

Nu ska vi få stop på mobbningen, eller hur?!

Sluta döm människor så himla lätt, vi vet egentligen ingenting. Vi bara antar..

publicerat i Allmänt;
Vi står o pekar, viskar o säger fula ord högt till personer vi inte känner. Bara för att vi dömer andra pga utseende, hur dom går eller har för kläder på sig. Vi kallar dom konstiga, fula, tjocka. Men vi vet ingenting om personen som går förbi o få ta emot dom fula orden, vi vet inte vad den går igenom i livet just nu eller vad den varit med om. O vi undrar varför det finns hat i världen. Personen kanske lider av depression, har cancer, fått missfall..vi vet ingenting. Så döm ingen innan du verkligen lärt känna personen!

Utkast ur min nya bok

publicerat i Texter;
Men innan allt detta hände så hade jag bott i Sollentuna och gått med samma människor från dagis enda till 8an då jag bytte skola för att vi flyttade in till stan. Jag sa inte till någon förälder eller lärare att dom andra i skolan var elaka mot mig, jag vet inte riktigt varför men jag vågade inte och det kändes inte viktigt. Sen att jag var så pass blyg gjorde att jag hellre höll tyst än att faktiskt berätta som det var. Lärarna på skolan jag gick i, Kärrdalsskolan, visste att barnen var dumma och kallade mig alla möjliga saker men eftersom jag inte sa någonting så gjorde det väl inget. Jag var ju endå ett sådant barn som var tyst, som log och skrattade och hade några få vänner som jag umgicks med, så varför skulle jag må dåligt då?
Jag hade nog inte så mycket hopp som barn och vuxna hade inte så mycket hopp om mig heller, jag bara fanns där, en av alla andra. Jag levde inte ut mitt liv som vanliga barn gjorde utan jag fanns till bara för att jag var tvungen.
Jag hade drömt om USA enda sedan jag var 6 år gammal då vi var där med familjen och hälsade på mina gudföräldrar som bodde i Chicago. När vi kom dit så var det som en dröm, allting var så stort, det fanns möjligheter, folk log och ville lära känna en och det kändes som att alla avgudade mig. Även om jag bara var 6 år så kändes det helt fantastiskt och det var som att komma till en helt annan värld. Så när jag i mellanstadiet fick reda på att man kunde söka in till en engelskaklass så ville jag det, det var ingen tvekan om saken då jag var så fascinerad av språket och ville flytta till USA när jag blev stor.
Efter skolan så satt jag och väntade på mamma för vi skulle ha utvecklingssamtal med min lärare Gertrud, jag gick i 6an. Hon sa de sakerna jag fått höra enda sedan jag var en liten bebis "ja Sofia är bra i skolan, hon sköter sig alltid men hon säger inte så mycket. Hon måste våga räcka upp handen" och jag skämdes varje gång någon sa att jag var så tyst, det var som att någon nedvärderade mig och jag ville bara gråta men bet ihop. "Sofia tänkte söka in till engelskaklassen nu när hon ska börja 7an" sa min mamma och Gertrud tittade på mig och började småskratta och svarade med att "det tror jag inte kommer gå, du kommer inte komma in. Man måste kunna prata då Sofia" och skakade på huvudet så att hennes hår kom och irriterade ansiktet och sedan var mötet över. Vadå, är inte jag tillräckligt smart och duktig i engelska så jag inte ens får söka in?
Jag funderade ett tag men bestämde mig för att söka ändå, det var ju liksom min dröm. Några månader senare efter att man fått söka in så var det interjuver med lärarna som höll i engelskaklassen i Edsbergsskolan för att testa om man var så pass bra på engelska så man kunde gå där. Det var några andra tjejer från klassen som hade sökt och alla stod och skrattade och var så himla självsäkra på att dom skulle komma in och det enda jag kunde tänka var "vad har jag gett mig in på..". Jag var så himla nervös för vi skulle ha gruppdisskution 4 och 4 när vi pratade på engelska.
Interjuven gick bra och jag var stolt över mig själv, jag hade pratat lika mycket som alla andra och hoppades nu att jag skulle komma in. Det var det enda jag ville.
Några veckor senare så hade jag fått besked på posten, jag hade kommit in! Tjejerna i klassen kollade på mig och frågade "hur kom du in?" "jag var 4e reserv men kom in ändå" svarade jag "jaha jag va inte reserv, jag kom in på en gång!" fick jag som svar innan dom vände sig om och gick därifrån. Ville dom känna sig lite bättre med att håna mig för jag var reserv? men jag skulle nog visa dom...
Den dagen gick jag fram till Gertrud och sa att jag hade kommit in i engelskaklassen och hon kollade bara på mig med stora ögon och sa "jaha ok.." som att hon ville mig illa och hade hoppats på att jag inte skulle komma in men jag kommer ihåg att jag blev glad inombords, jag hade motbevisat min lärare som inte hade något hopp om mig alls och snart skulle jag slippa se henne och få några nya lärare som säkert skulle tycka om mig och tycka att jag faktiskt var duktig. Och det var just den dagen som jag kände att jag skulle våga berätta för mamma hur det egentligen låg till i skolan. Vi satt i bilen utanför våran lägenhet och hon märkte att jag ville säga någonting, jag var nervös men tillslut fick jag ur mig det "folk är alltid taskiga mot mig i skolan, kallar mig fula saker och så..dom har gjort det sen 1an" Mamma bara kollade på mig och frågade "men varför har du inte sagt något?"
Och det svaret har jag inte ens än idag, jag vet inte varför jag aldrig sa något men även om det kom 6 år senare då jag var 12 år så är jag glad att jag sa det då och inte när jag var 18.
Men innan allt detta hände så hade jag bott i Sollentuna och gått med samma människor från dagis enda till 8an då jag bytte skola för att vi flyttade in till stan. Jag sa inte till någon förälder eller lärare att dom andra i skolan var elaka mot mig, jag vet inte riktigt varför men jag vågade inte och det kändes inte viktigt. Sen att jag var så pass blyg gjorde att jag hellre höll tyst än att faktiskt berätta som det var. Lärarna på skolan jag gick i, Kärrdalsskolan, visste att barnen var dumma och kallade mig alla möjliga saker men eftersom jag inte sa någonting så gjorde det väl inget. Jag var ju endå ett sådant barn som var tyst, som log och skrattade och hade några få vänner som jag umgicks med, så varför skulle jag må dåligt då?
Jag hade nog inte så mycket hopp som barn och vuxna hade inte så mycket hopp om mig heller, jag bara fanns där, en av alla andra. Jag levde inte ut mitt liv som vanliga barn gjorde utan jag fanns till bara för att jag var tvungen.
Jag hade drömt om USA enda sedan jag var 6 år gammal då vi var där med familjen och hälsade på mina gudföräldrar som bodde i Chicago. När vi kom dit så var det som en dröm, allting var så stort, det fanns möjligheter, folk log och ville lära känna en och det kändes som att alla avgudade mig. Även om jag bara var 6 år så kändes det helt fantastiskt och det var som att komma till en helt annan värld. Så när jag i mellanstadiet fick reda på att man kunde söka in till en engelskaklass så ville jag det, det var ingen tvekan om saken då jag var så fascinerad av språket och ville flytta till USA när jag blev stor.
 
Efter skolan så satt jag och väntade på mamma för vi skulle ha utvecklingssamtal med min lärare Gertrud, jag gick i 6an. Hon sa de sakerna jag fått höra enda sedan jag var en liten bebis "ja Sofia är bra i skolan, hon sköter sig alltid men hon säger inte så mycket. Hon måste våga räcka upp handen" och jag skämdes varje gång någon sa att jag var så tyst, det var som att någon nedvärderade mig och jag ville bara gråta men bet ihop. "Sofia tänkte söka in till engelskaklassen nu när hon ska börja 7an" sa min mamma och Gertrud tittade på mig och började småskratta och svarade med att "det tror jag inte kommer gå, du kommer inte komma in. Man måste kunna prata då Sofia" och skakade på huvudet så att hennes hår kom och irriterade ansiktet och sedan var mötet över. Vadå, är inte jag tillräckligt smart och duktig i engelska så jag inte ens får söka in?
Jag funderade ett tag men bestämde mig för att söka ändå, det var ju liksom min dröm. Några månader senare efter att man fått söka in så var det interjuver med lärarna som höll i engelskaklassen i Edsbergsskolan för att testa om man var så pass bra på engelska så man kunde gå där. Det var några andra tjejer från klassen som hade sökt och alla stod och skrattade och var så himla självsäkra på att dom skulle komma in och det enda jag kunde tänka var "vad har jag gett mig in på..". Jag var så himla nervös för vi skulle ha gruppdisskution 4 och 4 när vi pratade på engelska.
 
Interjuven gick bra och jag var stolt över mig själv, jag hade pratat lika mycket som alla andra och hoppades nu att jag skulle komma in. Det var det enda jag ville.
 
Några veckor senare så hade jag fått besked på posten, jag hade kommit in! Tjejerna i klassen kollade på mig och frågade "hur kom du in?" "jag var 4e reserv men kom in ändå" svarade jag "jaha jag va inte reserv, jag kom in på en gång!" fick jag som svar innan dom vände sig om och gick därifrån. Ville dom känna sig lite bättre med att håna mig för jag var reserv? men jag skulle nog visa dom...
Den dagen gick jag fram till Gertrud och sa att jag hade kommit in i engelskaklassen och hon kollade bara på mig med stora ögon och sa "jaha ok.." som att hon ville mig illa och hade hoppats på att jag inte skulle komma in men jag kommer ihåg att jag blev glad inombords, jag hade motbevisat min lärare som inte hade något hopp om mig alls och snart skulle jag slippa se henne och få några nya lärare som säkert skulle tycka om mig och tycka att jag faktiskt var duktig. Och det var just den dagen som jag kände att jag skulle våga berätta för mamma hur det egentligen låg till i skolan. Vi satt i bilen utanför våran lägenhet och hon märkte att jag ville säga någonting, jag var nervös men tillslut fick jag ur mig det "folk är alltid taskiga mot mig i skolan, kallar mig fula saker och så..dom har gjort det sen 1an" Mamma bara kollade på mig och frågade "men varför har du inte sagt något?"
 
Och det svaret har jag inte ens än idag, jag vet inte varför jag aldrig sa något men även om det kom 6 år senare då jag var 12 år så är jag glad att jag sa det då och inte när jag var 18.