Ja, vart var jag nu?
Jo att jag har levt i förnekelse under ca 2 års tid. Min hjärna har inte velat acceptera verkligheten riktigt men det har kommit ikapp och tillslut måste man se för vad man är, oavsett hur man är.
Jag har varit hos läkare minst en gång i veckan (utan att överdriva alls) senaste 1,5 åren, tagit alla blodprover man kan tänkas ta, sen tagit om alla. Om och om igen för jag har liksom varit säker att något är fel. Jag känner ju att något är fel då måste det ju va så, eller hur?
Jag har googlat (jag vet, dummaste man kan göra) och varit besatt av att ta reda på vad som är fel så jag kan få det fixat och sen bli normal igen. Enkelt va?
Mina symtom har varit vaga men samtidigt väldigt påtagliga. Jag har fått extremt dålig syn, ser suddigt i stressade situationer, gpr ej ned i vikt, stressad, utmattad, ångest, eksem, torr hy, myrkrypningar, hjörtklappning, osv. Jag minns inte ens allt jag kom på som skulle kunna vara fel. Jag har gråtit och känt att livet är över. Hur kan mina barn få en sådan dålig mamma? När ska jag bli normal igen?
Eller är jag psykisk sjuk?
Jag har bara velat ha svar för att vilja ordna allt, helst över en natt.
Jag har vägrat inse att det faktiskt är psykiskt. Alla blodprover o röntgen har varit perfekta men jag har inte accepterat det. För att vara en med psykiska problem vem vill det? Folk kommer väl tro man är helt galen och vänder sig bort..
Det var för nån vecka sedan en läkare sa till mig "vi har tagit alla prover man kan ta, det finns inget mer att kolla o allt ser verkligen jättebra ut"
Det var där och då jag började gråta och förstod att jag måste släppa taget och acceptera att det är min ångest och stress som utlöst allt. Om något skulle vara fysiskt fel så skulle det va så enkelt och bara "ordna" allt, psykiskt är något man måste jobba med, sig själv och man har ingen kontroll över när och hur.. det är det som är jobbigt. Det tar tid och msn måste jobba med sig själv. Finns ingen Quick fix, det ör det jag undvikit.
Men här är jag nu, vägen mot förbättring och det börjar med accepstans. Ja, jag lider av ångest och panikångest. Jag oroar mig, jag könner känslor mer än vad som behövs. Detta är jag. Och det är i mitt liv, ett normalt jag.
