Det är många som skäms för det, många som tystar ned det och många som väljer att ignorera det. Jag är en av dom. Att jag varit deprimerad i mina tidigare år under tonåren är ingen hemlighet men att det kom tillbaka efter förlossningen är inget jag talat om då jag fortfarande jobbar och kämpar varje dag med mig själv.
Efter en traumatisk och lång förlossning, var vaken 3 dygn och sen helt plötsligt ha en bebis som behövde mat varannan timma för han gick bara ned i vikt var en rejäl omställning och det utlöste panikångest och en extrem ångest. Jag har kämpat varje dag med det och gör det fortfarande och valt att ej prata om det då jag mått så fruktansvärt dåligt. Det har inget att göra med min son, han älskar jag mest av allt och gjort sedan jag blev gravid utan ångesten och panikångesten har handlat om rädslor. Helt plötsligt fick jag tvångstankar "tänk om jag slutar älska Milo" "tänk om jag svimmar" "tänk om jag tappar honom" "tänk om jag dör" oavbrutet i min hjärna. Jag har inte haft en paus utan mina rädslor tog över min vardag och det var det enda jag tänkte på och var så extremt orolig. Va så rädd att nåt skulle hända Milo, att jag gjorde fel. Ville vara perfekt och ville att Milo skulle må bäst och kände mig så himla usel.
Ångesten växte, jag hade extrem yrsel hela tiden och hjärtklappning varje dag, tänkte att jag skulle kollapsa vilken sekund som helst, fick overklighetskänslor och dimmig syn så dom första 4 månaderna efter förlossningen så höll jag mig bara hemma. Om jag gick ut så var det med min man men ofta sluta det med att jag vände om och tog mig hem så snabbt som möjligt för panikångesten var så himla extrem. Kunde inte vara på öppna platser, kollade överallt om det fanns en bänk i närheten om jags kulle svimma så jag kunde sätta mig ned, fick panik av att stå i kö på Ica för tänkte jag inte skulle klara av att hålla mig på benen, kände mig kvävd bland folk osv.
Tillslut bröt jag ihop på BVC och sa att jag inte orkade mer och berättade ärligt hur jag mådde och fick då hjälp, 4 månader sent men bättre sent än aldrig. jag va rädd att dom skulle tycka jag inte dög som mamma och att socialen skulle ta Milo ifrån mig, därför jag ej sa något innan. Målade upp sjuka tankar i mitt huvud och scenarion gällande allt, åkte även på en extrem öroninfektion som utlöste overklighetskänslor vilket tänkte att nu hart jag fått en psykos och blivit galen.
det kändes som jag levde i en bubbla, jag grät och hade ångest och bråkade med min man, försökte hitta alla fel på mig för jag vägrade inse att jag led av en förlossningsdepression. gick till doktorn minst 1 gång i veckan, kollade hjärtat, sköldkörteln, öronen, pulsen, EKG, gynekolog.. ja allt ni kan tänka er. En sak som jag nu reagerar på i efterhand är att INGEN inom vården reagerade på mitt beteende och tänkte att jag behövde hjälp via psykriatin (vilket jag har nu tack o lov), att jag inte togs på allvar, en läkare nämnde att jag verkade lida av ångest men sen var det inget mer med det. Det gick så långt att jag inte ens kunde duscha själv utan var tvungen att ha min man sittandes på toan brevid för "om jag skulle svimma".
vi måste prata om detta mer och sluta skämmas, idag bestämde jag mig. jag ska inte skämmas längre, detta är jag och jag kämpar. jag kämpar för mig, kämpar för min son, min man och för världen. Det är även extremt viktigt att vi mammor även talar MER om detta då det är så himla vanligt! nästan var och varannan människa får tvångstankar eller liknande efter dom får barn.