Interjuvn med Sveriges Radio/ UR med Antonio fortsatte idag och vi åkte runt till dom olika skolorna jag gått på: kärrdalsskolan, edsbergsskolan, engelbrektsskolan och Nacka gymnasium och berättade om hur mobbningen startade, om hur jag ville ta mitt liv, hur mobbningen påverkade mig, alla händelser, lärarna ja allt från början till slut. Hade ej besökt skolorna sedan jag slutade där för flera flera år sedan och så fort vi satte foten i varje skola och gick och kollade runt kom många känslor och minnen tillbaka som jag helt hade glömt bort.
Att sätta handen på skåpet jag brukade ha i Edsbergsskolan, att sitta på samma bänk jag brukade sitta på och gråta, att gå förbi i korridorerna jag fick höra fula ord och att stå utanför kuratorns dörr där hon sa att det var fel på mig, ångesten jag kände kom tillbaka och jag spolades tillbaka flera år i tiden. När jag såg alla barn som lekte tänkte jag och hoppades att dom får mer hjälp idag än vad jag fick när jag var utsatt.
Pratade med några barn som sprang fram och var nyfikna när jag interjuvades och en pojke sa att han blev retad ibland och att lärarna inte gjorde så mycket. Det fick mig att bli ledsen, att 10 år senare så har skolorna inte kommit längre och mobbning kan kosta ett barns liv. Det kunde varit jag. Allt som jag gått igenom blev så starkt och påtagligt och denna interjuven kommer bli den största och bästa och även mest känslosamma jag gjort, hoppas på en förändring och att inspirera andra genom detta reportage genom att dela min historia med er!
Ska träffa och fortsätta interjuvn någon dag snart igen innan den sätts ihop och sänds :)