När vi hade bott i stan ett tag så kände jag mig ensammare än någonsin. Jag hade tappat kontakten med dom vännerna jag hade i Sollentuna förutom en tjej, men vi sågs inte så ofta eftersom jag bodde i stan och hon i Sollentuna. Jag satt mest vid datorn och pratade med människor, jag försvann liksom in i en annan värld än den riktiga verkligheten. Jag tog ut min aggression på mina föräldrar, jag kallade dom för hemska saker och sa att jag hatade dom, att jag inte ville bor där längre. Istället för att gå till skolan så låtsades jag gå till skolan för att sedan vika av efter halva vägen och gå ned mod city där jag gick till olika internetcaféer eller så åkte jag bara tunnelbana fram och tillbaka hela dagarna för att sedan gå hem den tiden jag skulle va hemma om jag hade gått till skolan.
Jag gick aldrig till skolan, kunde hända att jag gick någon dag i veckan men jag vågade inte sätta min fot där, mina föräldrar förstod inte riktigt och bråkade på mig. Dom tyckte jag kunde gå till skolan iallafall för jag gick ju där för att få min utbildning och inte för någon annans skull men det var svårt för mig. Så fort jag satte min fot inne på skolområdet viskade folk, pekade och skrattade eller ropade saker efter mig. Det var hemskt.
Det var flera gånger som jag var uppe på nätterna och grät och lyssnade på musik. Jag hade fått nog, jag ville inte leva för det verkade aldrig bli bättre. Flera nätter stod jag i köket och valde ut en kniv, vilken kniv som skulle bli den som skulle avsluta mitt liv men la alltid tillbaka den, jag var för rädd för smärtan, var för rädd att lämna världen och mådde ännu sämre när jag tänkte på hur ledsen min mamma skulle bli, blev mer ledsen av att tänka vilket misslyckad dotter dom hade fått som skapade sådana problem för alla.
Vissa dagar kunde jag ta mig igenom hela dagen i skolan, jag visste precis var jag skulle gå och sitta för att undvika dom andra eleverna på bästa möjliga sätt. Jag ville vara osynlig, att ingen skulle se mig. Jag åt nästan aldrig i matsalen för jag vågade inte men vissa dagar tog jag mig mod till det. Matsalen var så himla liten och jag hörde folk skratta och stirra på mig när jag försökte kolla runt vart jag skulle sätta mig, valde alltid lärarbordet och åt så fort jag kunde och gick alltid och lämnade min tallrik när någon annan skulle göra det samtidigt. Vågade aldrig gå själv.
En dag så grät jag så himla mycket i skolan, det var den dagen då en från lågstadiet hade kallat mig saker och jag tog åt mig på en gång fast jag gick i 8an. Gick till rektorn och grät och sa att jag ville byta skola. "men varför då?" "för jag har inga vänner här och alla är elaka" "men klart du inte ska byta skola lilla gumman, var hade du tänkt att börja då?" "jag vet inte, Vasa real kanske?" "men du vet väl att det är en idrotts skola?.." Vad spelade det för roll? var hon tvungen att påpeka det? jag gick besviken därifrån och kände att jag var fast på Engelbrektsskolan, fast som i ett fängelse och att det aldrig skulle ta slut..
När vi hade bott i stan ett tag så kände jag mig ensammare än någonsin. Jag hade tappat kontakten med dom vännerna jag hade i Sollentuna förutom en tjej, men vi sågs inte så ofta eftersom jag bodde i stan och hon i Sollentuna. Jag satt mest vid datorn och pratade med människor, jag försvann liksom in i en annan värld än den riktiga verkligheten. Jag tog ut min aggression på mina föräldrar, jag kallade dom för hemska saker och sa att jag hatade dom, att jag inte ville bor där längre. Istället för att gå till skolan så låtsades jag gå till skolan för att sedan vika av efter halva vägen och gå ned mod city där jag gick till olika internetcaféer eller så åkte jag bara tunnelbana fram och tillbaka hela dagarna för att sedan gå hem den tiden jag skulle va hemma om jag hade gått till skolan.
Jag gick aldrig till skolan, kunde hända att jag gick någon dag i veckan men jag vågade inte sätta min fot där, mina föräldrar förstod inte riktigt och bråkade på mig. Dom tyckte jag kunde gå till skolan iallafall för jag gick ju där för att få min utbildning och inte för någon annans skull men det var svårt för mig. Så fort jag satte min fot inne på skolområdet viskade folk, pekade och skrattade eller ropade saker efter mig. Det var hemskt.
Det var flera gånger som jag var uppe på nätterna och grät och lyssnade på musik. Jag hade fått nog, jag ville inte leva för det verkade aldrig bli bättre. Flera nätter stod jag i köket och valde ut en kniv, vilken kniv som skulle bli den som skulle avsluta mitt liv men la alltid tillbaka den, jag var för rädd för smärtan, var för rädd att lämna världen och mådde ännu sämre när jag tänkte på hur ledsen min mamma skulle bli, blev mer ledsen av att tänka vilket misslyckad dotter dom hade fått som skapade sådana problem för alla.
Vissa dagar kunde jag ta mig igenom hela dagen i skolan, jag visste precis var jag skulle gå och sitta för att undvika dom andra eleverna på bästa möjliga sätt. Jag ville vara osynlig, att ingen skulle se mig. Jag åt nästan aldrig i matsalen för jag vågade inte men vissa dagar tog jag mig mod till det. Matsalen var så himla liten och jag hörde folk skratta och stirra på mig när jag försökte kolla runt vart jag skulle sätta mig, valde alltid lärarbordet och åt så fort jag kunde och gick alltid och lämnade min tallrik när någon annan skulle göra det samtidigt. Vågade aldrig gå själv.
En dag så grät jag så himla mycket i skolan, det var den dagen då en från lågstadiet hade kallat mig saker och jag tog åt mig på en gång fast jag gick i 8an. Gick till rektorn och grät och sa att jag ville byta skola. "men varför då?" "för jag har inga vänner här och alla är elaka" "men klart du inte ska byta skola lilla gumman, var hade du tänkt att börja då?" "jag vet inte, Vasa real kanske?" "men du vet väl att det är en idrotts skola?.." Vad spelade det för roll? var hon tvungen att påpeka det? jag gick besviken därifrån och kände att jag var fast på Engelbrektsskolan, fast som i ett fängelse och att det aldrig skulle ta slut..
