Det är jag och barnen nu. Bara.
Dont get me wrong, det är bra så, det var mitt val att lämna relationen med V. Det funkade liksom inte längre och det är det bästa för oss allihopa. Men det är ändå ledsamt, vi har gått igenom så mycket tillsammans och har två helt underbara barn.
Men att stå själv från att ha varit gift, vem är man förutom en mamma? Det är något jag brottas med. Kommer någon någonsin tycka om mig? Kommer jag vara ensam resten av livet?
Larvigt tänka de tycker ni.. ja kanske men det är så det känns just nu och dom som känner mig vet att jag är en person med mycket tankar och känslor.
Jag får alltid höra att jag är konstig, jobbig, för mycket, för lite, ja det spelar egentligen ingen roll hur jag är för det är alltid någon anledning till att folk drar sig undan till slut. Det får nig såklart att tvivla fast jag inte borde det. Går
jag ens att älska eller tycka om? Varför drar sig vissa undan? Varför kan folk inte prata om det när man försöker o h försöker för man förstår inte vad aom är fel vilket resulterar i att man tror man gjort något fast man vet att man ej gjort något
fel alls.
"Men folk har sina liv"
Ja såklart, det har jag med. Men att bli "lämnad" utan svar eller bara bli ignorerad, som att man inte ens är värd att tala om för att man ej vill ses, ej vill prata eller vad det nu kan vara är inte schysst.
Alla jag träffar eller lär känna brukar jag (tyvärr) göra allt för, visa att jag finns till, att jag lyssnar, hjälper, stöttar och vill vara den som alltid är där eftersom jag själv aldrig haft det. Då är det minsta man kan få tillbaka ett svar eller
ärlighet.
Även om jag är van att vara ensam, att ha få runt omkring mig så blir jag sårad. För jag vet ej hur jag ska vara för att duga.
Men men.. jag undrar vilka vägar som korsar min härnäst ☺️💫🌙🌈