Jag vaknar upp, försöker ligga kvar så länge som möjligt. Känner hur ångesten rinner över mig..känner hur magen knyter sig och att jag verkligen inte vill gå till skolan. Efter mycket bråk med mamma går jag upp och bara slänger på mig något, säger att jag ska till skolan och slänger igen dörren. Går så sakta jag kan till skolan, tar en omväg tills jag tillslut är framme.
Går in och börjar gå alla trappor upp, vid skåpen står hela min klass, jag går förbi och kollar ned i marken för alla stirrar på mig, någon viskar och skrattar högt. En annan säger högt "kolla där är den mobbade" och flinar..
En i min klass hälsar på mig, jag svarar inte för jag vågar inte.. ler lite tillbaka och skyndar mig att sätta mig i klassrummet vi ska vara i. Jag är först idag igen.. sätter mig längstfram närmast dörren så att jag kan gå ut så fort som möjligt därifrån sedan.
Det värsta jag vet är när vi ska dela in oss i grupper själva och sedan redovisa vid lektionens slut vad vi kommit fram till. Och just det händer idag, vi ska dela in oss själva i grupper, alla försvinner snabbt med sina kompisar och jag vet inte vart jag ska sätta mig, jag sitter kvar ensam, tills läraren säger åt mig vart jag ska sitta. Och där sitter jag bara och kollar på dom andra, lyssnar bara. Vågar inte säga något själv, dom ignorerar att jag ens är med i deras grupp och jag undrar om dom ens sett mig sitta där, om dom ens förstår att jag är med i deras grupp. Men vågar inte säga något..
När vi ska gå upp och redovisa står jag bara där och stirrar ned i golvet, sedan ger dom mig pappret och ber mig läsa, hela jag fylls av panik och jag läser rakt från pappret det vi ska ha sagt, folk fnissar och stirrar på mig, men jag låtsas inte höra, låtsas inte bry mig.
Vid lunch går jag in i matsalen, det är fullt överallt och alla stirrar på mig, "jasså ska den tjocka också äta höhö". Jag tar så lite mat som möjligt, sätter mig någonstans nära lärarna, vid ett ledigt bord och skyndar mig att äta. Men vågar inte gå förbi och lämna tallriken, för då kommer alla se mig, då kommer alla kolla på mig och slänga ut sig något dumt..När jag ser att en lärare ska gå åt samma håll går jag efter fort.. sedan går jag ut från skolan och sitter själv och bara stirrar.. vill inte vara här, vill bara hem till min säng och gråta..
Bestämmer mig tillslut att skita i resten av dagen och skolkar, men kan inte gå hem för då skulle mamma och pappa undra varför jag kommer hem tidigare. Så jag driver runt på stan, tills jag kollar på klockan och tänker att nu kan jag gå hem. Men ändå lyckas jag komma tidigare och mamma frågar varför. jag säger bara att vi fick sluta lite tidigare idag.. stänger in mig på mitt rum, sätter på musik och gråter. Tänker att jag aldrig mer vill gå tillbaka, att jag alltid kommer vara osynlig och hatad av alla, tänker att jag alltid kommer vara fulast i världen.
Tänker att jag aldrig mer vill leva.. aldrig..
Jag vaknar och i panik från drömmen och tänker:
Ingen ska någonsin få gå igenom det jag gjort i 10 års tid, ingen ska känna så som jag gjorde.
Nu måste jag göra någonting!
Nu ska vi få stop på mobbningen, eller hur?!
Går in och börjar gå alla trappor upp, vid skåpen står hela min klass, jag går förbi och kollar ned i marken för alla stirrar på mig, någon viskar och skrattar högt. En annan säger högt "kolla där är den mobbade" och flinar..
En i min klass hälsar på mig, jag svarar inte för jag vågar inte.. ler lite tillbaka och skyndar mig att sätta mig i klassrummet vi ska vara i. Jag är först idag igen.. sätter mig längstfram närmast dörren så att jag kan gå ut så fort som möjligt därifrån sedan.
Det värsta jag vet är när vi ska dela in oss i grupper själva och sedan redovisa vid lektionens slut vad vi kommit fram till. Och just det händer idag, vi ska dela in oss själva i grupper, alla försvinner snabbt med sina kompisar och jag vet inte vart jag ska sätta mig, jag sitter kvar ensam, tills läraren säger åt mig vart jag ska sitta. Och där sitter jag bara och kollar på dom andra, lyssnar bara. Vågar inte säga något själv, dom ignorerar att jag ens är med i deras grupp och jag undrar om dom ens sett mig sitta där, om dom ens förstår att jag är med i deras grupp. Men vågar inte säga något..
När vi ska gå upp och redovisa står jag bara där och stirrar ned i golvet, sedan ger dom mig pappret och ber mig läsa, hela jag fylls av panik och jag läser rakt från pappret det vi ska ha sagt, folk fnissar och stirrar på mig, men jag låtsas inte höra, låtsas inte bry mig.
Vid lunch går jag in i matsalen, det är fullt överallt och alla stirrar på mig, "jasså ska den tjocka också äta höhö". Jag tar så lite mat som möjligt, sätter mig någonstans nära lärarna, vid ett ledigt bord och skyndar mig att äta. Men vågar inte gå förbi och lämna tallriken, för då kommer alla se mig, då kommer alla kolla på mig och slänga ut sig något dumt..När jag ser att en lärare ska gå åt samma håll går jag efter fort.. sedan går jag ut från skolan och sitter själv och bara stirrar.. vill inte vara här, vill bara hem till min säng och gråta..
Bestämmer mig tillslut att skita i resten av dagen och skolkar, men kan inte gå hem för då skulle mamma och pappa undra varför jag kommer hem tidigare. Så jag driver runt på stan, tills jag kollar på klockan och tänker att nu kan jag gå hem. Men ändå lyckas jag komma tidigare och mamma frågar varför. jag säger bara att vi fick sluta lite tidigare idag.. stänger in mig på mitt rum, sätter på musik och gråter. Tänker att jag aldrig mer vill gå tillbaka, att jag alltid kommer vara osynlig och hatad av alla, tänker att jag alltid kommer vara fulast i världen.
Tänker att jag aldrig mer vill leva.. aldrig..
Jag vaknar och i panik från drömmen och tänker:
Ingen ska någonsin få gå igenom det jag gjort i 10 års tid, ingen ska känna så som jag gjorde.
Nu måste jag göra någonting!
Nu ska vi få stop på mobbningen, eller hur?!