Ta en titt på denna bild. Jag sitter i min storasysters knä.
Jag är glad, jag har liv, jag är ett barn. Tänk om jag skulle vetat när denna bilden togs att några år senare skulle mitt liv bli ett helvete en lång tid framöver. Ser ni något fel på bilden? Det gör inte jag.
Jag ser ett barn som just är ett barn som det ska vara och som alla barn bör vara, glada.
Tänk att några år efter denna bild så skulle det kanske inte tagits mer bilder på mig, för det var då jag bestämde mig för att ta mitt liv. Efter många år som osynlig och kränkt så ville jag, som barn, avsluta detta lekfulla glada liv som jag en gång hade, som jag kom in i denna värld med men som sedan förvandlades till livlös och depression.
Ser ni denna bild? Det är jag efter några år som mobbad i skolan. Sorgen i ögonen är ett faktum, hopplösheten finns i blicken och jag kommer ihåg att det var runt här som jag började fokusera på hur jag såg ut, tyckte jag var tjock och vägrade gå till skolan. Här var jag ändå inte så gammal, tänk om jag visste här att 3 år senare så stod jag och tänkte ta mitt liv.
Om ni kollar på båda bilderna, förtjänar detta barn att bli mobbad? ser ni något fel? förtjänade jag att avsluta livet?
Nej. Min historia och detta barn är 50 000 andras barns verklighet och tusentals andras död. Jag valde att stanna men många väljer att lämna detta liv. Förtjänar dom det? Att ett barn går från skratt, glädje, familj, vänner till att bli kränkt och sedan försvinna. I skolan har "lärarna" inte tid att hjälpa dom utsatta barnen men dom har sedan tid att sörja och gå på en begravning. Straffbart att se på när ett barn blir utsatt, straffbart att blunda för problemen så det kan gå så långt, straffbart att vara en lärare utan empati, utan att vara en medmänniska och utan ansvar.
Ett ord som "tjockis" kan förstöra så mycket och följer med en resten av ens liv. Jag känner mig fortfarande osäker idag i vissa situationer, ibland kan jag få tillbaka samma känslor. Skam, aggression, osynlig etc. Ett ord som folk tror är lite skojigt följer med och förändrar ens framtid. Vissa får social fobi, vissa klarar inte av ett vanligt jobb, skaffa familj, träffa människor, lita på andra..ja listan är lång. Så ett ord kan förstöra mycket.
Idag är det lördag, jag vaknade tidigt med tankar i mitt huvud och tänkt på allt jag gått igenom, tänkt på alla mail och kommentarer jag fått med era historier. ska försöka skriva ned senare idag och formulera mig bra och svara här i bloggen, varför valde jag att stanna? hur lyckades jag komma dit jag är idag? hur kunde jag skaffa mig ett normalt liv och känna glädje igen?
Var med på min resa, våga tala, våga tyck om dig själv, denna blogg kan vara lite som en handbok, lite som en trygghet där vi alla bara är snälla. För vi alla är vackra och bra precis som vi är, det spelar ingen roll hur man är eller ser ut man kan bli utsatt för minsta lilla sak ändå men här tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra en förändring. Jag tjatar om det men det är för att jag VET att mobbning kan stoppas, bara vi alla håller ihop och kämpar och när ni inte orkar kämpa, så kämpar jag lite till. För jag är eran röst, kom ihåg det! :)
Har genom lidit samma sak som du och samma känslor. Jag har precis börjat få tillbaka min självkänsla och måste säga att läsa dina inlägg får mig att må mycket bättre! Tack