Det är ingen skillnad att få höra "du är ful" och att bli slagen på käften, det smärtar lika ont. Ord kanske man inte få ett märke av så att det syns, märket och såret sitter innuti och läker inte. Det kommer finnas med oss hela livet? Tänker man på det när man är taskig mot någon? Tänk att några elaka kommentarer kan sitta med i 20 år framöver. Känner man sig bättre som person genom att veta att man faktiskt förstört för en annan människa?
Blir man glad av att se att personen man är taskig mot blir mer och mer osäker, går omvägar i korridorerna i skolan för att slippa gå förbi just "dom där" som bara skrattar och pekar och slänger ut sifgdumma saker, vågar inte prata så mycket mer, vågar knappt gå in och äta i matsalen, skolkar mer och mer.
Är det värt att förstöra en annan människas skolgång?
Det som man alltid får höra är att "dom som mobbar mår bara dåligt själva" och det stämmer oftast. Vart står dom som var taskiga mot mig idag? Inte många har kommit så långt i livet som jag har, många mådde dåligt av sig själva och sitter och dricker sig fulla var och varannan helg som man gjorde när man var 15 år, dom är alltså kvar i 15 års stadiet.
Hur blir man av med sin osäkerhet egentligen efter att ha blivit mobbad? från att vilja ta sitt liv till att stå upp med båda fötterna på jorden och stå upp för sig själv, hur går man till väga?
Det tar ett tag innan man inser att man borde sluta hata sig själv för andras skull, att man slutat leva sitt liv pga andra. Varför ska jag ge dom det nöjet? Dom bestämmer inte över mitt liv, dom känner inte mig egentligen, dom vet ingenting om mig, så vad ger dom rätt i allt dom sagt mig i alla år? Jag är bättre än dom och det ska jag faktiskt visa. Jag kan också!
Man börjar beearbeta, gå på samtal, man börjar inse att man faktiskt är en bra tjej, man blir den glada, spralliga, med drömmar igen som man var innan. När man mår dåligt så tappar man bort sig själv och den man var som person när man faktiskt mådde bra. Man hittar tillbaka till sig själv, man finner motivation, som jag med mobbing. Jag vill ut , höras och synas och göra en radikal förändring.
Om någon säger något till mig idag så rycker jag bara på axlarna, jag står upp för mig själv och låter inte osäkerheten ta över. Jag vet vem jag är och vad jag har för mål och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens du som kalla mig ful och tjock i korridoren, inte ens du som skratta åt mig, inte ens du som behandla mig som luft. Jag är något och gör någo av mitt liv, vad gör ni idag? Tänk på det.
Det jag gjorde "fel" var att jag inte sa något, jag vågade inte säga ifrån eller säga till någon lärare. Det tog mig jättelång tid innan jag vågade berätta för en lärare. Men det han gjorde då var att prata med klassen när jag ine var där, dom pratade om mig, det blev inte direkt bättre. Då tyckte dom jag var töntig för han hade pratat om mig inför hela klassen och bett dom att vara "snälla". Men allt fortsatte som vanligt. Hur långt ska det gå för att en lärare eller någon elev på skolan ska känna empati och tycka att det är dags att göra något?
Men när det går så pass långt att man vill ta sitt liv så är det tydligen inget skolproblem längre. Då är det något fel på en själv och man måste söka sig till BUP eller liknande. Det är fan inte ok! eller?
Att ha vissa speciella dagar där man ska vara snälla mot varandra, spela upp sketcher för att visa hur mobbing går till osv hjälper inte. Dom dagarna kanske man hade varannat år. En dag varannat år. Man "tvingades" till att vara snälla och sköta sig, och alla blev det automatiskt för man slapp ju vanliga lektioner. Jag hatade när vi skulle dela upp oss i grupper och spela upp en sketch jag fick alltid höra "fia, kan inte du spela den mobbade, du passar bäst som det höhöhö". Och lärarna log lite osäkert och nickade instämmande.. Jag vågade inte säga emot så jag gjorde deet, spelade mig själv, en mobbad tjej.. Nu kunde dom öppet genom en teaer vara taskiga mot mig, det var ju så naturligt och dom behövde inte skämmas för "det var ju en teater sketch"
Jag undrar varför ingen vill prata öppet om det här, är det bara jag som vill sätta igång disskutionen? Att från sju års ålder till 17 års ålder få höra fula ord, och ju äldre man blir dessto grovare mobbing blir det. Mobbing är olagligt i arbetsvärlden så varför inte vara olagligt i skolvärlden?
Vad vet jag, alla andra kanske tycker det är ok? eller vad säger skolstyrelsen och alla rektorer som blundar och tycker det är jobbigt?
Blir man glad av att se att personen man är taskig mot blir mer och mer osäker, går omvägar i korridorerna i skolan för att slippa gå förbi just "dom där" som bara skrattar och pekar och slänger ut sifgdumma saker, vågar inte prata så mycket mer, vågar knappt gå in och äta i matsalen, skolkar mer och mer.
Är det värt att förstöra en annan människas skolgång?
Det som man alltid får höra är att "dom som mobbar mår bara dåligt själva" och det stämmer oftast. Vart står dom som var taskiga mot mig idag? Inte många har kommit så långt i livet som jag har, många mådde dåligt av sig själva och sitter och dricker sig fulla var och varannan helg som man gjorde när man var 15 år, dom är alltså kvar i 15 års stadiet.
Hur blir man av med sin osäkerhet egentligen efter att ha blivit mobbad? från att vilja ta sitt liv till att stå upp med båda fötterna på jorden och stå upp för sig själv, hur går man till väga?
Det tar ett tag innan man inser att man borde sluta hata sig själv för andras skull, att man slutat leva sitt liv pga andra. Varför ska jag ge dom det nöjet? Dom bestämmer inte över mitt liv, dom känner inte mig egentligen, dom vet ingenting om mig, så vad ger dom rätt i allt dom sagt mig i alla år? Jag är bättre än dom och det ska jag faktiskt visa. Jag kan också!
Man börjar beearbeta, gå på samtal, man börjar inse att man faktiskt är en bra tjej, man blir den glada, spralliga, med drömmar igen som man var innan. När man mår dåligt så tappar man bort sig själv och den man var som person när man faktiskt mådde bra. Man hittar tillbaka till sig själv, man finner motivation, som jag med mobbing. Jag vill ut , höras och synas och göra en radikal förändring.
Om någon säger något till mig idag så rycker jag bara på axlarna, jag står upp för mig själv och låter inte osäkerheten ta över. Jag vet vem jag är och vad jag har för mål och det kan ingen ta ifrån mig. Inte ens du som kalla mig ful och tjock i korridoren, inte ens du som skratta åt mig, inte ens du som behandla mig som luft. Jag är något och gör någo av mitt liv, vad gör ni idag? Tänk på det.
Det jag gjorde "fel" var att jag inte sa något, jag vågade inte säga ifrån eller säga till någon lärare. Det tog mig jättelång tid innan jag vågade berätta för en lärare. Men det han gjorde då var att prata med klassen när jag ine var där, dom pratade om mig, det blev inte direkt bättre. Då tyckte dom jag var töntig för han hade pratat om mig inför hela klassen och bett dom att vara "snälla". Men allt fortsatte som vanligt. Hur långt ska det gå för att en lärare eller någon elev på skolan ska känna empati och tycka att det är dags att göra något?
Men när det går så pass långt att man vill ta sitt liv så är det tydligen inget skolproblem längre. Då är det något fel på en själv och man måste söka sig till BUP eller liknande. Det är fan inte ok! eller?
Att ha vissa speciella dagar där man ska vara snälla mot varandra, spela upp sketcher för att visa hur mobbing går till osv hjälper inte. Dom dagarna kanske man hade varannat år. En dag varannat år. Man "tvingades" till att vara snälla och sköta sig, och alla blev det automatiskt för man slapp ju vanliga lektioner. Jag hatade när vi skulle dela upp oss i grupper och spela upp en sketch jag fick alltid höra "fia, kan inte du spela den mobbade, du passar bäst som det höhöhö". Och lärarna log lite osäkert och nickade instämmande.. Jag vågade inte säga emot så jag gjorde deet, spelade mig själv, en mobbad tjej.. Nu kunde dom öppet genom en teaer vara taskiga mot mig, det var ju så naturligt och dom behövde inte skämmas för "det var ju en teater sketch"
Jag undrar varför ingen vill prata öppet om det här, är det bara jag som vill sätta igång disskutionen? Att från sju års ålder till 17 års ålder få höra fula ord, och ju äldre man blir dessto grovare mobbing blir det. Mobbing är olagligt i arbetsvärlden så varför inte vara olagligt i skolvärlden?
Vad vet jag, alla andra kanske tycker det är ok? eller vad säger skolstyrelsen och alla rektorer som blundar och tycker det är jobbigt?
sv: Tack!
Ha en grym helg! :D