Idrotten i skolan

publicerat i Allmänt, Texter;
Att ha idrott på skolan var det värsta jag visste. Jag vågade aldrig byta om i omklädningsrummet, hade alltid kläderna färdiga under eller gick in och låste dörren bakom mig på toan. Jag skämmdes, jag var ju liksom ful och helt värdelös. Att höra tjejerna gnälla om hur tjocka dom var när dom mac vägde runt 40 kg, att alla deras vänner alltid sa "aw men gumman, du är ju skitsmal, kolla på min mage, jättetjock liksom!! du är så fin gumman" och där stod jag och tårarna brännde uner mina ögonlock, om dom tyckte dom själva var så himla tjocka, vad var jag då? ett fetto!? Rund och helt oformad, då tyckte dom altså att jag var världens tjockaste människa.

Dom sa det sådär tydligt och högt när jag var i närheten, sneglade lite åt sidan och fnissade lite. Fick mig att känna mig som världens största tjej. Och det fortsatte enda upp till gymnasiet. Kränkningar inom skolidrotten för att man inte vägde 45 kg och det var liksom inne att "åh nej jag vill bara äta lite sallad annars blir jag jättetjock". Alla tjejer skulle hela tiden klaga på maten och när dom frågade mig höll jag alltid med fast jag innerst inne tyckte skolmaten var helt okej, faktiskt god!

När vi skulle delas in i grupper på idrotten blev jag alltid vald sist, och dom som fick ha mig i deras lag suckade och skrattade (ååh vad dåligt att dom fick med just MIG i sitt lag, jag som inte var snabb, och kunde ingenting. Dom skulle bara förlora med mig, guuuud vad jobbigt!!). I mellanstadiet började jag med mina ursäkter, redan i 11 års ålder började jag komma med ursäkter så att jag skulle slippa vara med på idrotten och bli helt kränkt. Om jag råkade göra nåt fel eller hoppade på studsmattan (när alla stod i led och väntade) så skrattade alla. Jag ville bara försvinna, bort färifrån, gömma mig och bli snygg, bli smal, bli älskad och omtyckt. Ville också vara den som alla tyckte va cool och bäst att ha med på idrotten.

Men istället gömmde jag mig, jag vågade inte. Jag kände mig misslyckad och fulast i världen. Det gällde före, på och efter idrotten. Det var dom värsta dagarna på schemat.

Jag duschade aldrig i skolan heller, jag total vägrade och duscha när jag kom hem. Folk tyckte jag var äcklig, men jag ville inte trippa runt där naken med min mage som bara hängde och mulliga kiner och ben. Alla skulle liksom titta på mig när jag väl bytte om bland alla tjejer i omklädningsrummet, alla sneglade och ville se "åh är hon verkligen såå ful hähähä"


Det är just dom här händelserna som spelar på utseendet så himla mycket, som ger dåliga minnen av saker man tycker är roligt egentligen. Som man inte vågar visa vad man faktiskt kan. Istället får man alla att tro att dom har rätt med sina värderingar om ens utseende. Så ska det inte vara, och definitivt inte bland barn och ungdommar!

Nu såhär i efterhand och jag tänker tillbaka och ser på mig själv idag. Min utstrålning, mina åsikter, mina handlingar, min styrka och glädje speglar av sig och lyser rakt igenom och man blir så enormt vacker och människor lägger märke till en och tänker "wow". Det har fått mig att få bättre självförtroende. Jag kan kolla på mig själv i spegeln idag och tänka "jag är vacker och jag duger, jag kan göra vad jag vill".
Det spelar ingen roll om du är smal, tjock, finnig, fräknig eller har fettigt hår, du är vacker ändå. Det är insidan som speglar sin utsida. Tänk på det!

Alla människor är inte likadana och det är väl tur det? eller hur? Man är vacke rpå sitt eget sätt, även om det är  om ens ansikte, personlighet eller bara sin knasiga humor. Skönheten och ens insida går hand i hand och Du är bra som du är. Hur dåligt mår inte dom människorna som måste påpeka hur ful man är egentligen? Dom kan inte tycka så bra om sig själva utan måste påpeka andras "fel" så att dom kan känna sig lite bättre.

Om någon tycker jag är ful och tjock idag. Men vad roligt att du tycker det!

Våga stå upp för dig själv och tyck om dig själv, det är din kropp och huvudsaken är att du tycker om dig själv, när du gör det så kan resten säga vad fan dom vill. Vem bryr sig egentligen? Inte vi eller hur?
 
 

Taggar: inspiration, mobbning;

Kommentera inlägget här :